Tvärsnittet är djupt

Ett litet tvärsnitt av naturen berättar fler mytiskt relevanta historier än alla samtida TV-serier tillsammans. Varför? Därför att måttstocken för vad som utgör en mytiskt relevant historia enkom handlar om den uttolkandes iakttagande, filtrering och formulerande. Det är en summa av starka mänskliga behov – inte av kalkylerande resultat. Mytens kraft ligger hos den genuint mänskliga själen som behöver uttrycka sig för att känna mening – klämd mellan överhållning och underhållning.

"Kritisk massa"

Det är lätt att vänja sig av alltför efemära nöjen och uttryck. Om något inte skakar om en på ett tillfredsställande sätt, är det inte något egentligt nöje. Marknadens omättliga mättnadsimpulser  skapar ny hunger, och för varje omgång blir signalen (och näringsämnena) allt svagare. När man anpassar sig efter en marknad är det alltid fara å färde för att även man själv försvagas. Endast de mest cyniska överlever den stora massans förkrossande tyngd. Bättre att hålla signalen så stark som möjligt och foga massan efter den – aldrig tvärtom!

Gränsland

Medveten exponering inför/av färger påverkar själen som ett tonicum: exponeringen stärker och friskar upp, vilket i sin tur möjliggör en annan tolkningskapacitet. Hög kontrast och färgmättnad är nycklar till ett klarare seende i vilket det inte är det rent okulära som avgör den djupare “in-sikten.” Färgförhållanden förtydligar snarare orakulärt det studerades förhållande till dess grad av nödvändighet. Kan vi se objektets (eller människans) förhållande till den egna nödvändigheten följer insikter tangerande det rent visionära. Växelverkan mellan ljus och mörker, kontrast och dunkel, är i sammanhanget nödvändighetsklargörande. Gränslandet mellan det okulära och orakulära är ett drömlandskap av absolut vakenhet.

Ekvation!

Det är onekligen lätt att slå sig till ro i lojaliteter gentemot andra, trots att dessa – både lojaliteterna och de andra – kan gå på tvärs mot de lojaliteter man har gentemot sig själv. Det är när man inte längre orkar tänka på detta som man vet att relationen nu blivit en illavarslande ekvation. Och då är allt ofta redan försent.

Den bästa av världar

Oavsett vad yttre krafter förmedlar så lever jag alltid i den bästa av världar. Varför? Helt enkelt därför att jag kan förmedla den insikten åtminstone inför och till mig själv. Om jag av någon anledning inte kunde det skulle jag leva alltför mycket i någon annans bästa värld. Det räcker inte. Det räcker verkligen inte.

Dolores, mon amour!

Man bör alltid hantera det som stör en mest först. Det som på ytan synes vara någon form av existentiell masochism är i själva verket en vacker och utstuderad sadism som mirakulöst trollar bort problem, och därmed lättar sinnet. Att andra gärna vill tillföra nya problem är en annan historia. Kanske man även borde rangordna människor?

Aj aj

Människan saknar förmåga att iaktta alla de processer och kraftyttringar som (bokstavligen) florerar i det yttre. Kontrollen vi upplever att vi har kan bibehållas endast ett kort ögonblick. Hela vår perfektion bygger på en eskapistisk manöver bakom vilken det stora hotet lurar. Det är inte ett hot om dödlighet utan om något mycket värre: obetydlighet.

Struktur

Ofta skapar jag rutiner och strukturer som får mig att längta efter den frihet jag redan har. Det är en ovälkommen insikt: frihet att skapa mer frihet negligeras till förmån för frihet att skapa fångenskap.

Klagosång är alltid dissonant

Lycka är att inte vara självpåtaget språkrör för något eller någon annan än sig själv. Det är i det förmätna anslaget som hela kollapsen kan skönjas. Så många av världens problem som skulle kunna lösas omedelbart om alla skötte sig själva istället för att förmana andra på lösa (och alltid projicerande) grunder. “Så sanna mina ord…” Eller, ännu bättre, låt bli.

Förnämlighet

Den yttersta provokationen är alltid att inte låta sig provoceras av det eller dem som saknar värde, men som idogt försöker pressa fram en reaktion som i sig – förhoppningsvis! – skulle skapa någon form av värde. Likgiltighet är den högvälbornes trumfkort.

Librido

Hur vattnar man ett biblioteks blommor? Genom att plocka ut volymerna, damma av dem, läsa dem och tänka på deras form och innehåll. Och därefter kärleksfullt ställa tillbaka dem. När böckerna inte läses måste de få fortsätta vara med sina vänner (och fiender) i hyllan. Det är det mänskliga livets alltför ofta bortglömda eller negligerade biotop. De som förstår, vårdar.

Förankring

Författarens arbete liknar trädgårdsmästarens på sätt som får Ciceros uttalande att bokstavligen förankras i evigheten. En bra planta eller ett bra frö, en god jordmån, och så vatten och solsken. I grund och botten en förädlingsprocess med redan befintliga delar; det är sammanhang och sammansättning allt handlar om. Och omvårdnad såklart – om man inte vill ha det vildvuxet och fullt av kryp. Men det kan jag inte påstå att jag vill.

Ordlekar

Till en början ger man sig ut för att finna saker, företeelser och människor att resonera med. När detta är gjort och man inte endast ackumulerat erfarenheter utan även bearbetat dem i sitt inre, kommer andra att komma till en av samma anledning. Det är här orden “ekonomi” och “handelsbalans” får sina egentliga betydelser, med en stor skillnad jämfört med de rent vulgär-pekuniära sfärerna: det handlar här om en kravlös generositet. Vid minsta tecken på girighet brister den själsliga bubblan – och det genuina bemäktigandet. Ord är betydligt mer än endast ord.

Den talande tystnaden

Saker och ting går i arv, och så även egenskaper och livserfarenhet. En viktig del av att leva ett rikt och intressant liv är att ha hemligheter. Om inga mysterier föreligger kommer folk att uppfinna (och “projicera”) dem. Bättre då att ha egna, riktiga, unika hemligheter. De hemligheter som verkligen har betydelse och kraft bibehåller dessutom sin makt under lång, lång tid. Ett osynligt trollbindande. Det är bl.a. därför historia alltid måste läsas “mellan raderna”. Den avgörande och avslöjande frågan är alltid densamma, nämligen: … (Vid närmare eftertanke, låter jag denna vara osagd.)

Vänskapens pris

Nu är jag övertygad om att småfåglarna är mina vänner. De återkommer ju varje dag för att höra hur jag har det. Eller är det verkligen endast brödsmulorna som lockar (den naives undran)? En sak var dock intressant häromdagen. En fågel plockade upp smulor och matade en annan med dem, trots att denna var fullständigt kapabel att picka och äta själv. Kanske var denna individ gravid – om nu fåglar kan vara “gravida”? Det var i alla fall min första association.

På samma sätt är det med människan och hennes avkomma. Men här handlar det inte om några veckor eller månader, utan om ett decennielångt matande innan avkomman behagar lämna boet. Här handlar det heller inte längre så mycket om biologiska nödvändigheter som om ren och skär bekvämlighet. Är det kanske på ett liknande sätt med samtidens småfåglar? Urholkar vårt patetiska uppmärksamhets-behov som mänskliga individer naturliga (och känsliga) biotoper även för andra arter?

Oj, jag vågar inte ens svara. Jag går och hämtar lite mer knäckebröd att smula till mina vänner istället.

Trollbindarkransen

Ekvilibrism är ett symptom på en djupt rotad ensamhet, uttryckt genom kompenserande fingerfärdighet. Att ekvilibristiskt trollbinda någon är en paradox: man vill inte bli betraktad som den ensamme utan endast som den skicklige, och man undviker mer än gärna de ögon och öron som ser och hör det bakomliggande.

Att trolla bort sig själv

Människans stora lycka är hennes anpassningsförmåga – i samklang med hennes korta minne (måhända en existentiell ekvation?). Men det är inte längre de yttre hoten som är de största, utan de inre, självrannsakande. Att söka meningen med livet på bekostnad av livet är inte endast en bransch i ständig tillväxt utan också ett samtidens analgeticum. Man trollar bort sig själv på den krokiga vägen mot personlig fullbordan. De insiktsfulla står vid sidan av och tittar på, och inser snabbt att anpassning idag mer än något annat handlar om ren upprepning.

Mellan raderna

Det är uppenbart att dessa ord är terapeutiska för mig mer än något annat. De för inte med sig ett budskap (annat än mellan raderna såklart), och inte heller någon minnesvärd poetisk gurgitation. Underfyndigheter från en övergödd. Vad är då meningen? Till vilken nytta? För mig ligger svaret i ännu en revelatorisk ordlek bottnande i det själsligt fekala: själv ända mål.

Mekanikens dunder

Även i staden: fågelsånger av olika slag. Ju mer man lyssnar, desto mer hör man. Det får mig att undra hur allt lät innan mekanikens dunder tog över. När jag tänker på detta ringer kyrkklockor på olika håll och kanter. Det som en gång signalerade gemenskap och tröst är idag endast ett exotiskt oljud bland många – inte helt olikt ett bilalarm. Men under bruset hörs måsar och småfåglar tydligt. Allt som krävs är att man lyssnar. Kriget om vår “ljudbild” pågår ständigt, men jag vet vem som vinner till slut: den som talar lågmält och väl, och endast till dem som är villiga att lyssna.

Odjurisk magnetism

Är det den bristande valfriheten som får oss att inse att vi faktiskt är allra lyckligast när vi helt enkelt endast är där vi är och när vi är? Är valfriheten i grund och botten en extra magnetisk kraft som stör vår kompass och därmed vår orienteringsförmåga? Jag inser dock att jag är en smula för privilegierad för att dra helt och hållet generella slutsatser. Jag nöjer mig med att njuta av livet istället.

Bibliomantik

Ibland tycks “dagens bibliomantik” tom eller icke talande. Det reflekterar naturligtvis endast mitt eget sinne. Oftast är det av godo: dagen lockar redan med så många spännande moment att jag inte kan koncentrera mig på 500 år gamla visdomsord. Bättre då att i all hast skriva egna: “Låt ingen dag gå fåfängt bort, så vinnes njutning inom kort.” Eller… “Jag tänker på mig själv – därför finns jag.” Eller… “Kaffet är klart – Arbetet kallar!” Eller…

Att ödelägga

Manilius skrev en gång att även det att han skrev om ödet redan var inskrivet i ödet. Ja, vem vet? Jo, ödet såklart – om man tillskriver detta begrepp deterministiska egenskaper som gränsar till det gudomliga. I det svenska psyket finns en intressant och tydliggörande vändning strax bortom det rena accepterandet. Att något är “ödesmättat” kan betyda att något känns som bortom vår kontroll, men det kan fortfarande leda till något positivt – som om man hoppfullt iakttog gudarnas spel på avstånd. Blir vi inte alltid hungrigare i det att vårt öde mättas? Men när något väl är “ödelagt” råder inte längre några tvivel: i slutänden är vårt öde ovillkorligen att gå under, förstöra eller förstöras, köras över… ödeläggas. Häri ser vi tydligt vår härkomst från en germansk kultursfär, i vilken inte näring och omvårdnad utan endast brand förnyar och förädlar vår jord och odling.

Frukost i det gröna

Det är mycket som sker i världen just nu. Spindeln har idogt vävt kring en knoppstjälk och de hungriga lössen är antingen invävda i middags-kokonger eller sprattlande, väntande. Nyss kom myror i antågande uppför stjälken. Enligt expertisen äter de gärna lössens avföring (som ironiskt kallas “honungsdagg”). Det straffar sig i spindelns rike. Vips har Imse Vimse nya muns- och mumsbitar i sitt friluftsskafferi. Oändligt fascinerad känner jag mig som en trädgårds-Don Quixote: för att rädda den knoppande rosen använde jag min fickkniv för att förflytta en lus till spindelns nät. Det gjorde mig barnsligt lycklig och upphetsad.

Stiltje

Stillhet är en ovärderlig gåva från gudarna. Men främst om man är i ständig rörelse, seglande på känslomässiga hav. Stiltje tillåter välbehövlig, lugn andning och ett skarpt fokus. Men erfarenheten visar att det alltid endast rör sig om lugnet före stormen. Vad som är regel och vad som är undantag kan ibland vara parodiskt svårt att avgöra.

Andedräkt

Det finns naturligtvis en remonterande glädje även i en människas liv. Men den kräver att individen skapar förutsättningar för optimal utveckling så att blommorna ostört kan få blomma. Vis är den trädgårdsmästare som förstår och tillåter det. Annars råder djungelns lag även i den ynkaste lilla rosbuske. Frågan förblir: Är filosofin i sig det vackra, eller vår tendens att esteticera vårt potentiella obehag inför den? Till syvende och sist handlar allt om vilken klädnad språket har!

Försöka duger!

“Paradiset” är ett försök att i tid och rum skapa ordning i kaos. Jag säger “försök” snarare än att hänvisa till någon form av resultat eller manifestation. Det är endast i strävandet någon genuin lycka kan upplevas. Hur mycket vi än tuktar eller ansar, lurar kaos bortom knuten. Det råder inga tvivel om vem som vinner i slutänden. Därför är själva skapandet av bilden eller dikten viktigare än andras eventuella läsning av dem. “Det är blott i ögonblicket vi sträva kan.”

Sinnelag

Fritt flödande associationsbanor underhåller och kväser tristess och rutin. Om man tar tillvara dessa och stöper dem genom formella restriktioner så uppstår idéer. Även dessa piggar upp. Odlar man dem vidare uppstår projekt, och inte sällan leder dessa till arbete. Därefter är steget inte långt till tristess och rutin. Men självklart är det en välsignelse snarare än en förbannelse att besitta dessa fritt flödande associationsbanor. De utgör en absolut frihet – kanske den starkaste av alla varianter. Även den som fysiskt är ofri kan vara helt fri i sinnet. Det är betydligt starkare än i motsatsförhållandet. Jag besitter båda dessa friheter och bör nog därför sätta punkt här.

Hur lite vi trots allt förstått

Döden smittar. Livet är ju i grund och botten endast en väntan – om än en behaglig sådan. I vilken mån vi försöker skapa ett liv bortom döden indikerar hur lite vi trots allt förstått. Ansträngningen i den egna fåfängan är inte samma sak som genuin insikt eller livsvisdom – kanske är det faktiskt tvärtom. Man bör lyssna på dem som faktiskt vet, av egen erfarenhet. Men det gäller att lyssna noga.

Knack, knack

Orakulära element rör sig konstant mellan raderna. Det mänskliga sinnet arbetar för vår överlevnad även när vi inte är medvetna om det – och naturligtvis när en annan del av oss rör sig i motsatt riktning. Projektionerna på en “specialist” eller ett “verktyg” är i grund och botten inte alls nödvändiga för att förstå eller tolka signalerna. Det är i denna position man kan argumentera för att alla människor har konstnärlig potential – det är aldrig formalia som avgör utan endast hur vi betraktar och läser den bild vi tillåtit det ögonblickliga ödet att skapa genom vår försorg. Det ögonblicket är en nyckel som kan låsa upp den dörr bakom vilken evighetens mysterier väntar. Det är inte förvånande att de flesta av oss nekar till kännedom om att nyckeln ens existerar. Detta i sig är ett orakulärt element när vi tolkar dessa människor och kulturer. Man dyrkar den stängda dörren; inte vad som döljer sig bakom den. Man dyrkar farkosten; inte destinationen.

Det egna ansvaret

De små, osynliga fienderna är uppenbarligen farligare än de stora och synliga. Eller? Oavsett om det handlar om virus i människokroppen eller i den elektroniska kommunikationskroppen eller “memetiskt” i självaste samhällskroppen så tycks problemet inte vara bristande förmåga att se dessa virus eller skapa insikter kring dem. Impotensen när det handlar om att agera mot dem är att det inte längre tycks finnas ett eget – än mindre gemensamt – tolkningsföreträde och beslutsfattande. Den största fienden på både makro- och mikro-parasitisk nivå är oviljan att hantera ansvar. Om det hela tiden är någon annan som ska hållas ansvarig så slipper man ju själv… Bekvämt! Till dess man inser att de som egentligen är mycket sämre lämpade redan sett möjligheten att roffa åt sig makt och förstöra lite till. Det är de små, osynliga fienderna som nu vuxit sig stora, synliga och högljudda.

Det nya motståndet: Ansvarstagande. Realpolitikens essens: Att stärka den egna ryggraden.

Laissez-faire

Strålande solsken, värme, en ståtlig Klematis har precis börjat blomma i lila. Sitter ute på altanen och läser Louis Aragons “Le paysan de Paris.” Hur angenämt det än är, så kommer det ett ögonblick då man måste gå in igen. Dessutom närmar sig ett moln av det mörkare slaget. Så fort jag satt mig inomhus för att fortsätta läsa brakar en hagelskur lös, med rejäla bitar som formligen studsar mot betong, bord, soffa och blomsterlådor. Det är en märklig programmering i det monoteistiska sinnet som gör att min första association är att “undergången är nära.” Eller så kanske den helt enkelt är det? Nåja, det får morgondagen utvisa.

Non Serviam

Ju mer valfrihet, desto mindre frihet. Det som en gång representerade filosofiska ideal blev med tiden tyngande kättingar. Människans ande kränkes enklare av osynliga ideal och tvivel än av konkreta drakoniska hinder. Bilden av en tyrann brännes enkelt upp – så är inte fallet med självbilden.

Drömfärder

Det är lätt att åka vilse i andras drömfärder. Jag misstänker att det till syvende och sist handlar om ärlighet. Drömmen är ju ärlig så därför borde även uttrycket av den vara det.

Ergo: Jag drömde att jag pratade med DG. Han hade en bisarr mask på sig: rund, svart, med små hål för ögonen. På något sätt såg den militär ut: en matt yta som “Kevlar,” samt vinklar/kanter snarare än endast runda former. Vi var båda spända och avvaktande. All vänskap var borta, som bortblåst av hans galenskap. Det var ledsamt, tragiskt.

Addendum: Vita somnium breve.

Infantilitets-cirkeln slutes

“Les coteries”… Eller som det heter på ren svenska: kotterierna. Det som borde vara en frösamling är ofta endast ett nepotism-kluster av lägsta sort, i vilket alla små frön är mer än villiga att stampa ned alla andra – nervöst leende gentemot kollektiva kotten. Det pratas hit och dit, och desperata resonanser sökes än här och än där. Det snaskas förvisso kotte hämningslöst men inte en enda kotte utanför den magiska infantilitets-cirkeln förstår vad som sker. Kotteriernas existens bygger på esoterisk samhörighet och en solidaritet som egentligen inte existerar. Men vad spelar det för roll om hundra år, eller ens om ett? Snaska på!

Förskjutning

Var dag är den andra lik, om man så vill. Även om man inte vill, så tycks det ändå som att var dag är den andra lik. Om man vill att var dag inte ska vara den andra lik, så måste man verkligen vilja det – så till den grad att man själv måste åstadkomma ett försök till förändring. Om detta då faktiskt leder till den önskvärda förändringen, så är det sannolikt att man då vill upprätthålla den varje dag. Då förskjuts viljan ditåt, för att få var dag att bli den andra lik. Men även denna nya insikt blir vanligtvis snabbt en gammal vana, och måste därför förändras. Till slut är man tillbaka där man började… Var dag är den andra lik, oavsett vad man vill.

“Sero molunt deorum molae.”

Spillda bönor

Vissa dagar gör sig tidigare dagar påminda så till den grad att de hämmar medvetet skapande av kommande dagar. Men det handlar främst om en tillfällig skevhet som tillåter en förmodligen nödvändig katarsis; inte om något skrivet i sten. Den viktigaste insikten i allt magiskt arbete: man måste lära sig att betrakta framtiden retrospektivt.

Halvvägs till tomrum

Ovissheten om huruvida någon läser eller inte läser dessa mina penséer är mig lika futil som vissheten om att jag verkligen inte är intresserad av andras. Ska man mötas halvvägs när man egentligen redan är framme, eller stanna kvar i början till dess andra hastat iväg och förbi? Futil är mig även vissheten om denna ovisshet.

Imse Vimse

Dramatik i rosenbusken: en spindel har vävt en väv mellan några stjälkar. En myra fastnar och förvandlas snabbt till en kokong-liknande godisbit. En stund senare anländer räddningstrupperna, med ytterligare myror som undersöker blommorna men som till slut inte alls tycks bry sig om myrkompisen. Spindeln är mycket uppspelt – kanske aftonen kommer att bjuda på en riktig fest! Oavsett hur detta slutar står en sak fast: det slutar aldrig. När människan är bortblåst från planetens yta kommer det vara "business as usual” för alla andra arter.

Det påminner mig om en text jag skrev för några dagar sedan. Kanske blev den en smula profetisk?

“Det starka solskenet avslöjar spindels arbete; det som skördar i skuggan, i natten. Dess tunna trådar är som vackra, geometriska hägringar – såvida man inte själv sitter fast i nätet.”

"Ligan" på livstid

“Resan i österled”… Att upprätthålla en ungdomlig entusiasm – allra helst utan att “exotisera" omvärlden alltför mycket. Att ha vandrat runt och på Kailash kan ha varit det mest omvälvande jag någonsin tagit mig för. Men det är inte det exotiska i geografin, i kulturen, eller ens avståndet som avgör vilken effekt äventyret får. Det är min beslutsamhet och hängivenhet inför en idé som efter hårt arbete och uppoffringar blir till en påtaglig verklighet.

Synlig oöverskådlighet

Det är ett mänskligt karaktärsdrag att försöka objektifiera den egna själen. Att abstrahera förhållningssättet till den del av oss som är det enda som kan överskrida just den betraktandes eget kritiska perspektiv. Kanske är det just därför som själen förefaller vara så hotfull för den enklare människan? Hotfull och oöverskådlig, som en centralstation för de tåg som reser till och från helt främmande destinationer med en själv som enda passagerare?

“Själens uppehållsort är där inre och yttre värld berör varandra. Där de genomtränger varandra, är den i varje punkt.”

Novalis berörde även en aningen djupare sanning: “Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis.” Likställde han här verkligen vår själ vid ett “älskat föremål” eller handlar det mer om ett barns förtrollade världsbild?

Oavsett vad, tycks vi ha det obegripligt svårt att helt enkelt – om än bara för ett ögonblick – låta det yttre och det inre beröra och genomtränga varandra. Så obegripligt svårt att det helt enkelt måste ligga något mer bakom oviljan att betrakta detta paradis mittpunkt.