Nu är jag övertygad om att småfåglarna är mina vänner. De återkommer ju varje dag för att höra hur jag har det. Eller är det verkligen endast brödsmulorna som lockar (den naives undran)? En sak var dock intressant häromdagen. En fågel plockade upp smulor och matade en annan med dem, trots att denna var fullständigt kapabel att picka och äta själv. Kanske var denna individ gravid – om nu fåglar kan vara “gravida”? Det var i alla fall min första association.
På samma sätt är det med människan och hennes avkomma. Men här handlar det inte om några veckor eller månader, utan om ett decennielångt matande innan avkomman behagar lämna boet. Här handlar det heller inte längre så mycket om biologiska nödvändigheter som om ren och skär bekvämlighet. Är det kanske på ett liknande sätt med samtidens småfåglar? Urholkar vårt patetiska uppmärksamhets-behov som mänskliga individer naturliga (och känsliga) biotoper även för andra arter?
Oj, jag vågar inte ens svara. Jag går och hämtar lite mer knäckebröd att smula till mina vänner istället.
No comments:
Post a Comment