Manilius skrev en gång att även det att han skrev om ödet redan var inskrivet i ödet. Ja, vem vet? Jo, ödet såklart – om man tillskriver detta begrepp deterministiska egenskaper som gränsar till det gudomliga. I det svenska psyket finns en intressant och tydliggörande vändning strax bortom det rena accepterandet. Att något är “ödesmättat” kan betyda att något känns som bortom vår kontroll, men det kan fortfarande leda till något positivt – som om man hoppfullt iakttog gudarnas spel på avstånd. Blir vi inte alltid hungrigare i det att vårt öde mättas? Men när något väl är “ödelagt” råder inte längre några tvivel: i slutänden är vårt öde ovillkorligen att gå under, förstöra eller förstöras, köras över… ödeläggas. Häri ser vi tydligt vår härkomst från en germansk kultursfär, i vilken inte näring och omvårdnad utan endast brand förnyar och förädlar vår jord och odling.
No comments:
Post a Comment