Sunday, December 30, 2012

Greetoids for the New Year

I hope you’ve had a good one. A good year, that is. I have, and I look forward to 2013 with anticipation.

The main bright lights for me this year have been two corporate entities: Edda and TraparT. Both managed to establish themselves in a far more convincing way than could be expected. The 2012 bullshit about e-books was an illusion and a hype, or at least not of any substance to publishing companies that still care about quality more than quantity.

I foresee 2013 as the year of the good book, meaning a tangible, physical object made to last and containing substantial and thought-provoking ideas. Already in 2012, several alternative publishers saw the light of day. I’ve mostly kept track of the occultural sphere but I’m sure there is a similar resurgence in fields of fiction. I hope so.

A definition of a good book might be in order: It is a book that gives more than it takes, and a book that contains substance and value beyond the utilitarian and the economic aspects. If you’re into manuals and are an economist, this definition has to be strectched, I know, but you get the drift. Also, it’s an item that is made to last.

Substantial thoughts and human wisdom are worth taking part of. And they’re worth preserving and returning to.

In my mind, the main problem of e-books is that they’re signaling that it’s OK to be sidetracked within the (technological) context. The ramifications of that on a larger scale are disastrous. The long term integration of human thoughts, emotions and learning through second hand sources has been absolutely crucial to our development. A digital replacement of swift rote ”access to information” is not the same thing. All it does is create a dependency on the technological ”platforms” and a fragmented search for saturation of immediate communication ”demands”. That’s not good enough. Far from it.

Edda released four books in 2012: Bulwer-Lytton’s Vril (with illustrations by Christine Ödlund), The Fenris Wolf 5, Fredrik Söderberg:Paintings 2008-2012 and the anthology Here To Go 2012. All sold well and continue to do so. Many thanks to our beloved network of sellers and buyers!

TraparT released FanzinEra – Photographs 1985-1988 which received very nice attention (like eight pages in the UK edition of VICE and six in the US edition) and is also a steady seller. Special thanks to Richard Kern, who wrote the introduction!

Edda business partner Fredrik Söderberg and me in Brighton, July 2012. When we say book business, we mean book business! Photograph © by Renata Wieczorek

The harvest of this year will be the seeds of 2013. Edda will publish approximately six new titles and TraparT approximately three new ones. We’re becoming a regular little cottage industry and it’s a great source of joy. (Please note: If you want to receive news directly from Edda, please sign up for the newsletter at

Exactly one year ago, on New Year’s Eve 2011, just about an hour before midnight actually, I finished the work on my first ever novel. During 2012, I’ve let some trusted allies read it. I corrected some things and then I just let it rest for a while. In 2013, it will be published though, and that will be an exciting trip, I’m sure. If you are in any way interested in learning more about this project, please feel free to contact me.

”Some of us are so made that there is nothing else we can do. We do not write because we want to; we write because we must.” (Somerset Maugham, The Summing Up)

”... What is interesting about the novel is the obsessive repetitive need in true novelists to go on telling stories. We always have to be telling legends, myths, which very often try in some way to make the world more perfect. Obviously, there is some dim memory somewhere of a more perfect, happier, magical state, and we are all trying to get to that.” (John Fowles, Conversations with John Fowles)

There were also lectures, which I enjoy more and more. Brighton (a development of the Mega-Golem art project), Nyköping (an analysis of the concept of ”Babalon”, post-Crowley) and Trondheim (on the sorcery of fiction) stand out as themes and moments which have inspired me further during this year. I hope to do more of that in 2013. Also more liner notes for music albums (I’m currently looking forward to the Telecult Powers LP), art catalogues and similar things. Keep it coming and I will keep it going.

Me and Joe Coleman, the brilliant Bruegel of our times, New York, 2012. Photograph by Michael Moynihan.

Personal favourites of 2012 in a jumble: Fredrik Söderberg’s exhibition At the Feet of the Guru at Galleri Riis, The Soundtrack of Our Lives’ tear-jerking final (?) concert at Södra Teatern, the Michael Gira and Swans concerts at Debaser, The Hafler Trio at Pannan/Konsthall C, being at Paris Photo, L’Autre Livre and Offprint on the very same weekend in Paris, FanzinEra in general, The Fenris Wolf 5 release on very hallowed ground: The Atlantis Bookshop in London, opening day at Coney Island and New York in general, meeting up with Joe Coleman again after 25 years, the Bauhaus exhibition at the Barbican in London, the Here To Go symposium in Trondheim, and finally getting to Marrakesh and the Atlas mountains. Writing more! Plus each and every one of the Edda books: past, present and future.

Many, many thanks to everyone who has been a part of my year. I wish you a very pleasant and successful year 2013!

Saturday, December 29, 2012

God rhymes with Odd

In a culture which thrives on bland equality (a contemporary euphemism for enforced homogeneity), it’s refreshing for its dissenters when the truly odd characters are literally remembered and chiseled into eternity (that is, presented in non-digital formats).

The good thing about the current nivellation-in-general is of course that the stars that defy ”sameness” stand out so clearly. Of course, not all of these are interesting in the long run. Michael Jackson is interesting as a freak mutation, but Lady Gaga is not. The reason being that Jackson was possessed by forces he couldn’t control on the inside, and Lady Gaga by forces she can’t control on the outside. There’s a huge difference between a ”Neverland” estate and a new fragrance on the already saturated celebrity market. Only the mani(a)cs and eccentrics stand fast when the ebb eventually hits mass cultural novelties.

Well then... Hellelujah! Here’s a new brick-of-a-book containing and celebrating people who are/were not like all the others! The Eccentropedia – The Most Unusual People Who Have Ever Lived (by Chris Mikul, with illustrations by Glenn Smith) is a real treasure chest from which the malaised moderns can pull invaluable gems. Mikul lists, alphabetically, a subjective selection of oddballs, weirdos, crazies, real artists (yes, you hipsters out there, there is actually such a thing as a real artist), sociopaths, avant-gardists, magicians, musicians and many other varieties.

Ruth ”Uriel” Norman (”the Barbara Cartland of UFO cults”), The Shaggs, Sun Ra, Aleister Crowley, Liberace, William Blake, Tiny Tim, Nikola Tesla, Matayoshi (the Japanese Jesus), Screaming Lord Sutch, The Cherry Sisters, Madame Blavatsky, Quentin Crisp, Criswell and hundreds of others, more as well as less known, make your head spin in awe and delight.

The entries are written in a matter-of-fact manner and brilliantly illustrated by Smith in a faux-woodcut style. Biographical basics and descriptions of the associated eccentricities whet one’s appetite for more. Some are pretty well-known characters and appear as kinds of dapper doyens of human integrity, whereas others are very unknown and often stemming from Great British soil. For instance, when did you last read of Michael Fomenko, Australia’s Tarzan? Irish reincarnation reformer Adolphus Cooke? Gender-gerilla crossdressers Eleanor Butler and Sarah Ponsonby? Wordsmith visionary Sir Thomas Urquhart (author of Pantochronocanon, Ekskubalauron and Logopandecteision)?

Eccentropedia is like a Reader’s Digest for the utterly blasés who still nurture some hope of one day finding human life interesting. If you don’t have the time to plow through hefty biographies of people who interest you, integrating Eccentropedia can become your saving grace inspirationally. I assure you that you’ll become a more interesting person if you read this book. And, if all goes well, the next step will be to actually get cracking with those hefty biographies. And, who knows, one day you might become an eccentric yourself?

Why are eccentrics important? That’s really a question that shouldn’t have to be posed. But still, these are dire times, so let’s answer by saying that without defiance, mania, creativity, uniqueness, integrity, obssession and vision we would get absolutely nowhere as a species – and even more nowhere on a strictly cultural level. Leaps forward have always been rooted in these qualities. Individuals who’ve stuck to their visions have changed things. Mass movements, on the other hand, have rarely created something worthwhile. And if by chance they have, you can bet your ass that the movement  was instigated by an individual with a vision.

The Promethean spirit, whether conscious or not, is as close as human beings will ever get to the concept of the ”divine”. Hence it it no coincidence (pure logic?) that ”God” rhymes with ”Odd”. Read this book and you’ll understand why.

Sunday, December 23, 2012

TSOOL: Mayan Mantra Sliders

The Soundtrack Of Our Lives, Stockholm 2010. © Carl A.

The Mayans were pretty smart people. They watched nature and space and learnt about cyclical movements. Meaning: everything comes to an end sooner or later. They knew it just as well as we do today. Suddenly... Their skilled priesthood could foresee a disaster so profound around the Winter Solstice 2012 that they simply decided to suppress the information. ”If it’s not on a map or in a chart, then we can pretend it’s not going to happen. Let the future people handle it... Let’s just pretend it won’t happen...”

But it did. The disaster was inevitable, traumatizing, shocking, affecting masses of people and changing destiny in irrevocable ways. What happened?, you might ask. What have you missed? Well, on December 22nd 2012, one of my favourite bands, The Soundtrack Of Our Lives, played their last ever concert. For six consecutive nights at Södra Teatern in Stockholm, they played the material from each of their six albums, complemented by hits, personal favourites and requests from the audience. A mighty feat indeed.

For reasons of time more than anything else, I decided to go to the very last evening only. Not because the final album, Throw It to the Universe is my favourite TSOOL album (that would be Welcome to the Infant Freebase), but simply to take part of something truly definitive. A piece of history, if you will.

Definitive it was. And historical. It was probably the most touching concert I’ve ever been to. Two sets spanning over a little more than four hours in all provided us with all the phenomenal cock rock glory we ever needed, and then some. Ebbot Lundberg, Ian Person, Fredrik Sandsten, Kalle Gustafsson, Martin Hederos and Mattias Bärjed poured their musical affluence into our hungry minds for the very last time. Moments of ecstasy containing sadness and longing before it was even over. An amplified symbiosis leaving everyone emotionally drenched.

An obvious starter was ”If nothing lasts forever”, which immediately set the stage (literally) for an intimate union of band and audience. It was basically the theme of the evening: nothing lasts forever, so let’s make the most of it... A very healthy philosophy. And enjoyable. Throw It To The Universe was indeed thrown to the universe, via the ecstatic audience. Energetically spiced up with ”Mantra Slider”, ”Confrontation Camp”, ”Instant Repeater 99”, ”Black Star”, ”Lost prophets in vain”, ”We’ll get by”, my absolute favourite ”Galaxy Grammophone”and many other TSOOL classics. 

Their usually staccatoed, riff-based 70s rock’n’roll foundation was also allowed to space out several times, and it was a blast to see and hear what they were up to... ”Faster than the speed of light” was turned into a psychedelic improv bonanza, with a spontaneous will to experiment without any goals whatsover. Ace guitarist Mattias Bärjed made ultra-eerie sounds on his guitar strings while Ebbot sounded like a Mongolian shaman of some kind (and looked like one too). On one of the following tracks, Bärjed helped Sandsten out at the drums, while Ebbot played some kind of cosmic acid-drenched solo guitar. On many levels, there was a very loose atmosphere around.

The further into the evening we were pressed by the band’s sonic blitz, Ebbot’s pleasantries inbetween the songs became weirder and weirder. It was as if he knew that a moment was close at hand that was both dreaded and longed for. A moment of destiny. At such times, perhaps there’s really nothing left to say?

To top a loving and lovely evening off, other musicians, friends and girlfriends joined the ranks in an almost gospel-like choir on stage. ”Shine On” became the expected final anthem of the evening, and the audience joined in as much as the choir. I’m usually not a sucker for blatant emotionalism, but I wasn’t alone in feeling very touched by these glorious displays of mutual love and appreciation. With barely no voice left, Ebbot squeezed the last bits of the last words out as a gift to the Gods, grateful for some 18 years of elevated and electrified magnificence – and a guaranteed future seat in the Valhall of rock’n’roll.

TSOOL have been one of tightest bands I’ve ever seen. That’s what you get from touring a lot. But the magic is not concocted by some adherence to a collectivist formula. It’s rather based in a cauldron in which six very talented people stir the stuff together. They’re all magnificent virtuosi in their own right. That has undoubtedly been another key to their success: individual brilliance and expression within a unified context.

Sweden is an Ersatz nation with Ersatz culture and Ersatz rock. There are a lot of good rock bands around. But how many can or could actually rock? I know of only a few: Union Carbide Productions, Backyard Babies, Hellacopters, TSOOL and perhaps one or two others. When TSOOL frenzy up (or should I say ”frenzied” up now?) and Ian Person and Mattias Bärjed duel with their guitars, they manage to show off rock’n’roll not as an old phenomenon but as a thriving, throbbing, timeless beast. They have evoked that beast on every occasion I’ve seen TSOOL play.

How final is the end? Well, in the extremely vain territory of existence which constitutes rock music, you seemingly can’t keep a good corpse down for long. I remember going to the very last Swans show ever, in London 1997. It was, as expected, a phenomenal concert and it carried the same kind of (de)finite and extremely emotional impetus. Something was over. That was it. There was also a very nice after-party, where Mr Gira had placed me at the same table as Nick Cave and Michael Hutchence. Not much rock’n’roll there though. Those two distinguished Australians discussed their real estate investments. Anyway, during the past 18 months, I have seen/heard Swans twice live. The Swan Song of 1997 was just a call for rest and other projects. And that’s totally fine with me.

As for TSOOL, who knows what the future will bring...? I don’t. I don’t think they do either. No matter what, they will be loved always. Thank you for the music and good times, etc. Right now, however, a psychedelic cock rock fairy tale is over. The Apocalypse is now a fact. The Mayans were right all along.

Ebbot Lundberg, TSOOL 2010

Ebbot Lundberg, Stockholm 2010. © Carl A

[Följande intervju gjordes i slutet av 2010 i samband med lanseringen av Golden Greats Vol 1 och en makalös spelning på Debaser Medis i Stockholm. Ursprungligen publicerad på Tidningen Kulturens hemsida i januari 2011.]

Torbjörn "Ebbot" Lundberg är fast förankrad i Göteborgs stoltheter The Soundtrack Of Our Lives och känner sig tillfreds med det. Med ett förflutet i vildsinta rock'n'rollbandet Union Carbide Productions (1987-1994), har han med "Soundtrack" metodiskt jobbat sig upp och in folks hjärtan. Det är nästan omöjligt att missa dem, eller hur? Närvaron är frekvent. Är de inte på världsomspännande och uppmärksammade turnéer, så uppträder de avslappnat tillsammans med Göteborgssymfonikerna på hemmaplan. Är Ebbot inte med i någon pratshow på TV, så hittar man honom uppträdandes på någon fest med mikrofonen i högsta hugg. De andra medlemmarna är välrespekterade och anlitade till en mängd projekt (nu senast Sonja Åkesson-tolkningarna, både live och på skiva).

Det intressanta med Soundtrack var att tanken på att bli "breda" och "folkkära" tycks ha funnits där redan från början. Men det handlade lika mycket om att utvecklas på personliga musikaliska plan som att skapa en ny karriär efter den kaotiska eran med Union Carbide. Nu, sådär en 16 år senare, tycks alla drömmar ha gått i uppfyllelse för Ebbot och hans kumpaner. Vad är det man brukar säga? "Ett arbete värt att utföras är värt att utföras väl..."

Sent i höstas släpptes samlingsskivan "Golden Greats Volume 1" och den inrymmer precis vad titeln utlovar: ett riktigt fint axplock av många, många fantastiska Soundtrack-låtar, nu dessutom "re-masterade". Parallellt med detta har Ebbot så sakteliga arbetat med att sätta samman en Union Carbide-box, något som både gamla fans och helt nya generationer väntar på med spänning.

Ebbot, Stockholm 2005. © Carl A

Låtskrivandet som process... Är det fortfarande så att du står för kärnan och de andra bygger på?

Det kan vara så att någon av gitarristerna kommer med ett riktigt bra riff och så kanske de eller jag fyller på med en melodi. Det kan vara så att jag får ett slags råmaterial att jobba med, rent musikaliskt, och att jag sedan gör texterna på det. Det är så det har varit hela tiden. Det var förmodligen så Velvet Underground jobbade ganska mycket. Jag bara får för mig att det kanske var så. Skillnaden var väl att Lou Reed tog all ”cred”. Processen har blivit mer 50/50 hos oss. Ibland behöver jag bara styra det åt rätt håll.

Har det varit en organisk utveckling eller ett krav från de andras sida?

Det har varit organiskt. Det blir så när man umgås och spelar ihop så länge. Det var inte självskrivet att det skulle låta på ett visst sätt. Det var jag och Björn (Olsson, ursprungsmedlem i Soundtrack) som stod för grundsoundet väldigt mycket. Men det är en sådan inavel i allt. Alla har gått in i varandra på något konstigt sätt. Men det är också därför det har fungerat. Jag tror inte det hade gjort det annars.

Produktivitet kan ha många källor. Hur fungerar det för dig? Har du en egen drivkraft eller fungerar till exempel press från skivbolag?

Enda gången jag kände skivbolagspress var när vi skulle göra uppföljaren till ”Behind the music”. Alla var så måna om nästa platta då. Då framgick det att vi inte var ett så sammansvetsat band. Vi hade alla lite olika motiv. Då insåg vi att det blev svårt men å andra sidan resulterade det i väldigt många inspelade låtar som senare har kommit ut peu en peu. Annars tycker jag allt flyter på av sig själv. Om jag får en uppgift, till exempel att göra en ny platta, då gör jag ju det. Men jag kan inte säga att jag är speciellt självdriven. Det måste finnas något som motiverar och som förs vidare och som upprätthåller en viss kvalitet. Det är en känsla som måste finnas kvar. Det gäller att bibehålla den och ta den vidare. 

Du är inte en sådan person som studsar upp på morgonen och tänker att du måste jobba?

Ibland kan jag känna så, när det gäller mina egna solosaker. Det är mycket som samlas upp och som kanske inte fungerar som Soundtrack-låtar. Vi hade den där idén om att vi skulle släppa en låt i månaden. Då blev det lite av den där piskan. Jag brukar gå upp vid fyra-fem på morgonen och sätta mig att skriva. Det är då jag tar emot det mesta.

Vad tror du att kreativ drivkraft beror på?

För mig är det ett rent önsketänkande. Det finns en sådan tristess i likformigheten. Jag bara skapar det jag önskar fanns. Det har alltid varit så på något sätt.

Soundtrack är väldigt folkkära. Hur tror du att det har uppkommit?

Det har varit en tanke hela tiden. Vi var ganska trötta på Carbide. Det var skönt att vara i Carbide under de sju åren men det räckte på något sätt. Jag tror vi ville bredda spektrumet. Inte för att bli kommersiella utan mer för att vi ville att det skulle hända något nytt. Jag har svårt att se mig själv som en Iggy Pop eller Mick Jagger, att man måste vara så vältränad. De känns mer som cirkusartister. Det kanske är trovärdigt energimässigt men jag vet inte om det är uppriktigt. Varför kämpa hårt för att se ut som 20? Jag kan inte förstå det riktigt.

Du menar att den avslappnade attityden är en grund för att vara just folkkär?

Kanske är det en bekvämlighetsgrej? Jag tycker ändå inte att den infinner sig. Det kommer moment ibland som innehåller ett grundraseri och det kan jag locka fram. Oberäkneligheten finns där. Det är lite som "Björnen sover".

Har du upplevt någon gång att just begreppet "folkkär" kan vara något dåligt?

Det kan hända att någon 80-årig tant tycker jag är en mysig gubbe. Det är bara bra. Men jag känner mig inte speciellt folkkär. Jag känner mig bekväm fast på ett bra sätt. Det är inte så att man har kastat in handduken. Jag har bara gått i en riktning som jag själv har valt. Det är en skön riktning för den är inte helt greppbar. Jag känner mig ganska skön i den rollen. Det har varit ett grundönsketänkande redan från början. Det har utkristalliserat sig under årens gång. Jag kan se ett mönster i det nu.

Ebbot, Stockholm 2010. © Carl A

När du insåg att du var på rätt plats i livet, fanns det önskningar om att det hela skulle bli så stort som det blivit?

Jag känner verkligen att det bara är att "go with the flow". Allt är bara en intuition som man försöker förverkliga. Det går inte att sätta fingret på den. Den bara är. Det i sig är magi.

Verkligen. För dig har det ju blivit en oerhört rock'n'roll-romantisk tripp också. Ni har spelat med Stooges och ni spelade "Kick out the jams" tillsammans med Wayne Kramer. Det måste ju vara som en rundgång i eller av dina egna fantasier?

Ja. Nu senast satt jag i en bil med Joe Esposito...

Om vi hade pratat om det här 1987, så hade det förmodligen bara skrattas bort.

Förmodligen. Men det var ändå skönt att ganska omgående vara med i världen, med Jello Biafra, Henry Rollins och andra. Vi kom ganska snabbt in i deras medvetanden. Alla de här sakerna är som i en serietidning. Figurerna bara dyker upp. De är influenser men jag har aldrig varit riktigt "starstruck". Vissa människor har en jävligt stark utstrålning men de är ganska få.

Verkligheten överträffar fantasin ibland?

Ibland är det så. Magin måste finnas där. Den där organiska oberäkneligheten i det som kanske förefaller vara tryggt. Det är en invaggande skön känsla. Det var som senast på Debaser i Stockholm, ett slags väckelsemöte. Det blir som en lekskola eller "roliga timmen" i skolan. Tillbaka till ett slags embryostadium. Det är helt underbart.

Vad gör du hemma på Särö när det inte är turnéer eller inspelningar på gång?

Det finns verkligen grymma vandringsleder här. Jag går på dem och "känner in". Det finns så mycket som lever här. Det är en magisk plats jag alltid åkt till, även när jag inte bodde här. Men annars sitter jag och gör låtar och skriver. Det är mest det jag gör.

Hundarna är viktiga också?

Ja, det är de. De är som sagoväsen som nästan ser likadana ut. När vi flyttade hit var det otänkbart att inte ha djur. Det var självklart. Jag hade helst haft en hel ark här men det är svårt att hålla reda på.

Ebbot, Stockholm 2010. © Carl A.

"Communion" (Soundtracks senaste studioalbum) upplever jag vara en lite lugnare skiva, mer reflektiv på något sätt. Påminner det nya materialet om det?

Det är möjligt att det går åt det hållet. Men det är svårt att säga för ibland kan det komma ett ryck med en stenhård rockad av låtar. Det är situationsbundet, men det finns en hel del låtar som är jävligt sköna. Lite mer som åt "Jehovah Sunrise"-hållet.

Finns det några producenter ni velat ha under årens lopp men där det inte blivit av?

Ja, en hel del faktiskt. Guy Massey, som jobbade med Beatles (re-mastering, samt Spiritualized, Ocean Colour Scene m.fl.). En massa amerikaner har provmixat. Men det funkar inte, för produktionen är lika viktig som låtskrivandet för mig. Jag har en väldigt klar bild av hur det ska låta, på gott och ont. Jag kan inte tänka mig att de ska låta på något annat sätt. Det blir som det blir. En sak som gladde mig var att Bob Ezrin gillade våra produktioner. Han skrev om det. Det blev jag glad över.

Har ni alltid spelat in i den egna studion?

Vi började i en väldigt liten studio. Det var innan (basisten) Kalle Gustafsson Jerneholm satte igång att bygga sin studio ("Svenska Grammofonstudion"). Vi har spelat in där och i Music-a-matic. Nu har vi gått över till att helt vara i Kalles studio. Han har till och med köpt bandspelaren som vi spelade in Carbideplattorna på. Han har allt som behövs så det är bara naturligt att vi spelar in där. På "Communion" var det mest han och jag som jobbade med produktionen. Ibland har det varit andra med och mixat.

Jobbar han med andra band i studion på övrig tid?

Han jobbar hela tiden där. Kanske mest med byggandet och utvecklandet. Han är mer en entreprenör än att han älskar att sitta och producera. Han har ansvar för många produktioner och har folk kring sig. Lite som Andy Warhol, kan jag tänka mig. Jag jobbar med dem jag har tid att jobba med. Jag brukar hålla mycket i styrningen av bandet, medan Kalle kanske fokuserar mer på studion och hur den ska vara.

Är den typen av uppdrag något som du ser fram emot? Som en mentor eller producent?

Om jag får bestämma så går jag in och styr ganska ordentligt. Det är en del som hör av sig. Jag får nästan tacka nej till mycket. Men om det är något som är intressant, så gärna. Vi får se om jag ska göra något med New Alchemy, med Per Svensson och Clay Ketter. Det är sådant som känns mer intressant.

Du har andra satellitprojekt också: Audio Laboratory och Trummor och Orgel. Vad fyller de för funktion för dig?

Audio Laboratory är totalorganiskt. Vi repar inte utan det bara händer av sig själv. De är lite äldre, jag är lite äldre. Det kan vara skönt att komma ifrån lite. I Trummor och Orgel är det mer en crooner-roll där sången styr mycket mer. Det är också väldigt skönt. Och de har ju sitt sväng. Det kan ju bli lite långrandigt att bara hålla på med samma band hela tiden. Det är kul att testa olika grejer. Så länge det magiska finns kvar är det lika bra att ha kvar det. Jag är inte med i det för att det känns tryggt utan för att det fortfarande finns något i det. Märkligt nog. Man kan jämföra med Rolling Stones. De avstannade någonstans och blev en kringresande pengacirkus istället. Det var kul så länge det kom något man hajade till inför, men det händer ju inte längre.

Vad blir du inspirerad av förutom musik?

Tiden man lever i. Vår tid är extremt speciell. Man vet att det kommer att hända en massa saker och det är ganska skönt att vara ett slags reflektion av det. Allt känns som ett rymdäventyr, på gott och ont. Jag tror vi kommer att få uppleva en mängd otroliga saker. Man har på känn att det kommer att brisera.

Är det möjligt för dig att beskriva dina egna texter?

Det är saker som bara dyker upp. De är lika organiska som ett vanligt händelseförlopp. Men enligt mig finns det en röd tråd i allt. Många saker ligger på ett metafysiskt plan. Man går in och ut i olika världar.

Kommer fraser och textbitar i väldigt klar form eller får du sitta och frisera?

Ibland är det väldigt klart. Det är en kliché men ibland kan jag nästan drömma fram en text. Ibland är det tvärstopp och det kan ta flera år. Nu plötsligt kan en tio år gammal skiss lossna. Det varierar väldigt mycket. Grundtanken för mig när det gäller Soundtrack är ett slags "time-space"-tänkande. Att man står utanför och bara går in, som i en match eller att man lägger i en ny disk. Det var ditt liv och sedan tog det slut.

"Lost prophets in vain" verkar handla om en viss person? Ett mer personligt betraktande av någon än en mer allmänt hållen reflektion?

Det är lustigt. Jag tror det är något som du och jag och alla som var med känner igen. Det finns en romantik i den där undergroundmiljön och tiden. Låten kan handla om mig eller om någon annan. Jag har fått så mycket input på den låten, från bob hund och band vi turnerade med på 80-talet. Alla älskar just den låten.

Det kanske är för att alla känner igen sig?

Alla kan känna igen sig i den. Det kanske är en generationslåt eller något åt det hållet.

Vad gör du för att koppla av under långa turnéer?

Kollar om det finns något intressant museum eller någon borg eller något, istället för att bli smällfull, så som det var i början. Man var helt bedövad. Nu försöker jag få in lite turism. Det finns en bekvämlighetsfaktor i det också. Jag hatar hela den där väntan mellan bussar och hotell och bussar. Istället för att ta in på något lyxhotell försöker vi hitta någon trevlig gammal käring som hyr ut rum på någon exotisk plats. Vissa saker har man avverkat, det kan man lugnt säga.

Vad tror du att det beror på att vissa låtar och album fortfarande har en betydelse efter lång tid?

Det är för att det finns något magiskt i hela tajmingen som gör att det är oförstörbart. Det är som en pyramid ungefär. Ta en låt som (Beach Boys) "Good Vibrations" till exempel. Orubblig. "Surfin' Bird" också.

Kan du känna att du har skapat något sådant?

Jag lyssnar över hundra gånger på varje mix innan jag släpper ifrån mig den, i olika sinnestillstånd. Det har fungerat väldigt bra. Med vissa saker vet man att det inte varit helt och fullt ut, men generellt finns det en noggrannhet i saker jag släpper ifrån mig. Det måste igenom varenda filter för att hålla.

Kan det aldrig vara tråkigt att spela "Instant Repeater 99" live för miljonte gången?

Kanske ibland, men den har något visst. Det är som att spela "Bodies" med Sex Pistols. Den bara sitter där. Det blir aldrig riktigt dåligt eller tråkigt.

Hur ser du på framtiden med eller utan Soundtrack? Vad är på gång närmast?

Jag känner mig inte orolig för någonting egentligen, förutom kanske för min egen hälsa. Jag har ingen rädsla för att något ska ta slut. Det är möjligt att vi tar en paus på några år. Så länge det är bra så är det bra. Men man kanske inte ska nöta ut det heller. Vi gör lite roligare saker nu också. Hellre Sydamerika än att försöka "breaka" i England igen. Vi ska till Indien också. Vi tar det hela till andra länder istället. Hellre lite nyhetens behag. Alla de andra processerna har vi redan gått igenom.

Ebbot, Stockholm 2005. © Carl A

Vad tror du att du skulle gjort om du inte fått igång din musikkarriär med Carbide?

Jag hade förmodligen tagit livet av mig. Helt seriöst. Carbide kom i en sådan epok att det räddade livet på mig. Jag hade så mycket energi som behövde komma ut. Jag är tacksam för att Carbide kom. Det kom som en räddande katalysator. Jag hade gått loss med ett maskingevär eller blivit en "terminator" annars.

Viken tur att det blev som det blev då.

Det var en kortslutning på något sätt. Man har råkat ut för saker som skapade en sorts energi och det kanske var nödvändigt för att det skulle kunna bli som det skulle bli. Det finns ett samband, det finns ett mönster och kanske finns det en mening i det här totala kaoset som man har varit i. Något i bakhuvudet säger att "det var exakt så här jag ville att det skulle bli..." Det har hänt så många märkliga saker, men de har alla varit logiska. Jag tycker att om allt skulle ta slut i morgon så skulle det vara helt OK. Men det finns ändå en hel del kvar att göra.

Har du eller Soundtrack några bisarra rider-önskemål?

Det mest bisarra är nog liniment och vaselin. Alla är hälsofreaks och stretchar mycket. Det känns som att komma in i ett fotbollslags omklädningsrum. Det är hård gubbträning. Jag förstår ingenting. Jag bara går omkring där med ett glas rött.

Finns det demokrati i Soundtrack?

Allt hade nog sett annorlunda ut om det fanns fler sångare i bandet. Jag har alltid haft vetorätt så länge jag sjunger på låten. Och jag sjunger ju på alla låtar. Så var det med Carbide och så har det alltid varit. Jag tror att alla har det förtroendet för mig. Både Ian och Mattias är grymma på att göra låtar. Ibland har det blivit kompromisser som jag kan känna att jag inte är nöjd med alls. Jag känner att jag har en så stor roll som styr det hela framåt att det nästan måste vara på det sättet, att jag bestämmer i slutändan. Men jag är inte helt låst. Vi testar allting givetvis. Det är inte frågan om att jag ska bestämma för bestämmandets skull.

Hur hanterar ni osämja, till exempel på en turné?

Vi mejlar till varandra. Det är allt vi gör. Vi pratar inte speciellt mycket om det är problem. Vi är väldigt olika och inte så nära varandra på det sättet. Man går in i ett visst beteende och är det problem så mejlar vi varandra. Jag tror faktiskt att det räddat hela bandet. Vi har haft några riktiga brytpunkter och det var mejlandet som löste upp allt. Det blir för hårt annars. När jag blir arg, blir jag inte lite arg. Jag blir vidrig. Det blir bättre med ett genomtänkt mejl.

Vad är det absolut bästa med Soundtrack, enligt dig?

Det är väl att vi kan gå in och göra vad som helst och ändå blir det eget. Vi kan spela vilken låt som helst och den blir ändå vår egen. Vi fungerar live. Det var väldigt länge sedan vi gjorde något som var dåligt. Det känns som att grundenergin är konstant. Jag märker det efter att jag spelat med andra, att det finns ett jävla tryck i Soundtrack. Det är en stark maskin. Alla är duktiga, men på ett bra sätt. Det är inte Toto det handlar om. Det är fortfarande spretigt. Det är beundransvärt att ingen spårat ur.
The Soundtrack Of Our Lives, Stockholm 2010. © Carl A