Det är ett mänskligt karaktärsdrag att försöka objektifiera den egna själen. Att abstrahera förhållningssättet till den del av oss som är det enda som kan överskrida just den betraktandes eget kritiska perspektiv. Kanske är det just därför som själen förefaller vara så hotfull för den enklare människan? Hotfull och oöverskådlig, som en centralstation för de tåg som reser till och från helt främmande destinationer med en själv som enda passagerare?
“Själens uppehållsort är där inre och yttre värld berör varandra. Där de genomtränger varandra, är den i varje punkt.”
Novalis berörde även en aningen djupare sanning: “Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis.” Likställde han här verkligen vår själ vid ett “älskat föremål” eller handlar det mer om ett barns förtrollade världsbild?
Oavsett vad, tycks vi ha det obegripligt svårt att helt enkelt – om än bara för ett ögonblick – låta det yttre och det inre beröra och genomtränga varandra. Så obegripligt svårt att det helt enkelt måste ligga något mer bakom oviljan att betrakta detta paradis mittpunkt.
No comments:
Post a Comment