Tvärsnittet är djupt

Ett litet tvärsnitt av naturen berättar fler mytiskt relevanta historier än alla samtida TV-serier tillsammans. Varför? Därför att måttstocken för vad som utgör en mytiskt relevant historia enkom handlar om den uttolkandes iakttagande, filtrering och formulerande. Det är en summa av starka mänskliga behov – inte av kalkylerande resultat. Mytens kraft ligger hos den genuint mänskliga själen som behöver uttrycka sig för att känna mening – klämd mellan överhållning och underhållning.

"Kritisk massa"

Det är lätt att vänja sig av alltför efemära nöjen och uttryck. Om något inte skakar om en på ett tillfredsställande sätt, är det inte något egentligt nöje. Marknadens omättliga mättnadsimpulser  skapar ny hunger, och för varje omgång blir signalen (och näringsämnena) allt svagare. När man anpassar sig efter en marknad är det alltid fara å färde för att även man själv försvagas. Endast de mest cyniska överlever den stora massans förkrossande tyngd. Bättre att hålla signalen så stark som möjligt och foga massan efter den – aldrig tvärtom!

Gränsland

Medveten exponering inför/av färger påverkar själen som ett tonicum: exponeringen stärker och friskar upp, vilket i sin tur möjliggör en annan tolkningskapacitet. Hög kontrast och färgmättnad är nycklar till ett klarare seende i vilket det inte är det rent okulära som avgör den djupare “in-sikten.” Färgförhållanden förtydligar snarare orakulärt det studerades förhållande till dess grad av nödvändighet. Kan vi se objektets (eller människans) förhållande till den egna nödvändigheten följer insikter tangerande det rent visionära. Växelverkan mellan ljus och mörker, kontrast och dunkel, är i sammanhanget nödvändighetsklargörande. Gränslandet mellan det okulära och orakulära är ett drömlandskap av absolut vakenhet.

Ekvation!

Det är onekligen lätt att slå sig till ro i lojaliteter gentemot andra, trots att dessa – både lojaliteterna och de andra – kan gå på tvärs mot de lojaliteter man har gentemot sig själv. Det är när man inte längre orkar tänka på detta som man vet att relationen nu blivit en illavarslande ekvation. Och då är allt ofta redan försent.

Den bästa av världar

Oavsett vad yttre krafter förmedlar så lever jag alltid i den bästa av världar. Varför? Helt enkelt därför att jag kan förmedla den insikten åtminstone inför och till mig själv. Om jag av någon anledning inte kunde det skulle jag leva alltför mycket i någon annans bästa värld. Det räcker inte. Det räcker verkligen inte.

Dolores, mon amour!

Man bör alltid hantera det som stör en mest först. Det som på ytan synes vara någon form av existentiell masochism är i själva verket en vacker och utstuderad sadism som mirakulöst trollar bort problem, och därmed lättar sinnet. Att andra gärna vill tillföra nya problem är en annan historia. Kanske man även borde rangordna människor?

Aj aj

Människan saknar förmåga att iaktta alla de processer och kraftyttringar som (bokstavligen) florerar i det yttre. Kontrollen vi upplever att vi har kan bibehållas endast ett kort ögonblick. Hela vår perfektion bygger på en eskapistisk manöver bakom vilken det stora hotet lurar. Det är inte ett hot om dödlighet utan om något mycket värre: obetydlighet.

Struktur

Ofta skapar jag rutiner och strukturer som får mig att längta efter den frihet jag redan har. Det är en ovälkommen insikt: frihet att skapa mer frihet negligeras till förmån för frihet att skapa fångenskap.

Klagosång är alltid dissonant

Lycka är att inte vara självpåtaget språkrör för något eller någon annan än sig själv. Det är i det förmätna anslaget som hela kollapsen kan skönjas. Så många av världens problem som skulle kunna lösas omedelbart om alla skötte sig själva istället för att förmana andra på lösa (och alltid projicerande) grunder. “Så sanna mina ord…” Eller, ännu bättre, låt bli.

Förnämlighet

Den yttersta provokationen är alltid att inte låta sig provoceras av det eller dem som saknar värde, men som idogt försöker pressa fram en reaktion som i sig – förhoppningsvis! – skulle skapa någon form av värde. Likgiltighet är den högvälbornes trumfkort.

Librido

Hur vattnar man ett biblioteks blommor? Genom att plocka ut volymerna, damma av dem, läsa dem och tänka på deras form och innehåll. Och därefter kärleksfullt ställa tillbaka dem. När böckerna inte läses måste de få fortsätta vara med sina vänner (och fiender) i hyllan. Det är det mänskliga livets alltför ofta bortglömda eller negligerade biotop. De som förstår, vårdar.

Förankring

Författarens arbete liknar trädgårdsmästarens på sätt som får Ciceros uttalande att bokstavligen förankras i evigheten. En bra planta eller ett bra frö, en god jordmån, och så vatten och solsken. I grund och botten en förädlingsprocess med redan befintliga delar; det är sammanhang och sammansättning allt handlar om. Och omvårdnad såklart – om man inte vill ha det vildvuxet och fullt av kryp. Men det kan jag inte påstå att jag vill.

Ordlekar

Till en början ger man sig ut för att finna saker, företeelser och människor att resonera med. När detta är gjort och man inte endast ackumulerat erfarenheter utan även bearbetat dem i sitt inre, kommer andra att komma till en av samma anledning. Det är här orden “ekonomi” och “handelsbalans” får sina egentliga betydelser, med en stor skillnad jämfört med de rent vulgär-pekuniära sfärerna: det handlar här om en kravlös generositet. Vid minsta tecken på girighet brister den själsliga bubblan – och det genuina bemäktigandet. Ord är betydligt mer än endast ord.

Den talande tystnaden

Saker och ting går i arv, och så även egenskaper och livserfarenhet. En viktig del av att leva ett rikt och intressant liv är att ha hemligheter. Om inga mysterier föreligger kommer folk att uppfinna (och “projicera”) dem. Bättre då att ha egna, riktiga, unika hemligheter. De hemligheter som verkligen har betydelse och kraft bibehåller dessutom sin makt under lång, lång tid. Ett osynligt trollbindande. Det är bl.a. därför historia alltid måste läsas “mellan raderna”. Den avgörande och avslöjande frågan är alltid densamma, nämligen: … (Vid närmare eftertanke, låter jag denna vara osagd.)

Vänskapens pris

Nu är jag övertygad om att småfåglarna är mina vänner. De återkommer ju varje dag för att höra hur jag har det. Eller är det verkligen endast brödsmulorna som lockar (den naives undran)? En sak var dock intressant häromdagen. En fågel plockade upp smulor och matade en annan med dem, trots att denna var fullständigt kapabel att picka och äta själv. Kanske var denna individ gravid – om nu fåglar kan vara “gravida”? Det var i alla fall min första association.

På samma sätt är det med människan och hennes avkomma. Men här handlar det inte om några veckor eller månader, utan om ett decennielångt matande innan avkomman behagar lämna boet. Här handlar det heller inte längre så mycket om biologiska nödvändigheter som om ren och skär bekvämlighet. Är det kanske på ett liknande sätt med samtidens småfåglar? Urholkar vårt patetiska uppmärksamhets-behov som mänskliga individer naturliga (och känsliga) biotoper även för andra arter?

Oj, jag vågar inte ens svara. Jag går och hämtar lite mer knäckebröd att smula till mina vänner istället.

Trollbindarkransen

Ekvilibrism är ett symptom på en djupt rotad ensamhet, uttryckt genom kompenserande fingerfärdighet. Att ekvilibristiskt trollbinda någon är en paradox: man vill inte bli betraktad som den ensamme utan endast som den skicklige, och man undviker mer än gärna de ögon och öron som ser och hör det bakomliggande.

Att trolla bort sig själv

Människans stora lycka är hennes anpassningsförmåga – i samklang med hennes korta minne (måhända en existentiell ekvation?). Men det är inte längre de yttre hoten som är de största, utan de inre, självrannsakande. Att söka meningen med livet på bekostnad av livet är inte endast en bransch i ständig tillväxt utan också ett samtidens analgeticum. Man trollar bort sig själv på den krokiga vägen mot personlig fullbordan. De insiktsfulla står vid sidan av och tittar på, och inser snabbt att anpassning idag mer än något annat handlar om ren upprepning.

Mellan raderna

Det är uppenbart att dessa ord är terapeutiska för mig mer än något annat. De för inte med sig ett budskap (annat än mellan raderna såklart), och inte heller någon minnesvärd poetisk gurgitation. Underfyndigheter från en övergödd. Vad är då meningen? Till vilken nytta? För mig ligger svaret i ännu en revelatorisk ordlek bottnande i det själsligt fekala: själv ända mål.

Mekanikens dunder

Även i staden: fågelsånger av olika slag. Ju mer man lyssnar, desto mer hör man. Det får mig att undra hur allt lät innan mekanikens dunder tog över. När jag tänker på detta ringer kyrkklockor på olika håll och kanter. Det som en gång signalerade gemenskap och tröst är idag endast ett exotiskt oljud bland många – inte helt olikt ett bilalarm. Men under bruset hörs måsar och småfåglar tydligt. Allt som krävs är att man lyssnar. Kriget om vår “ljudbild” pågår ständigt, men jag vet vem som vinner till slut: den som talar lågmält och väl, och endast till dem som är villiga att lyssna.

Odjurisk magnetism

Är det den bristande valfriheten som får oss att inse att vi faktiskt är allra lyckligast när vi helt enkelt endast är där vi är och när vi är? Är valfriheten i grund och botten en extra magnetisk kraft som stör vår kompass och därmed vår orienteringsförmåga? Jag inser dock att jag är en smula för privilegierad för att dra helt och hållet generella slutsatser. Jag nöjer mig med att njuta av livet istället.