Imse Vimse

Dramatik i rosenbusken: en spindel har vävt en väv mellan några stjälkar. En myra fastnar och förvandlas snabbt till en kokong-liknande godisbit. En stund senare anländer räddningstrupperna, med ytterligare myror som undersöker blommorna men som till slut inte alls tycks bry sig om myrkompisen. Spindeln är mycket uppspelt – kanske aftonen kommer att bjuda på en riktig fest! Oavsett hur detta slutar står en sak fast: det slutar aldrig. När människan är bortblåst från planetens yta kommer det vara "business as usual” för alla andra arter.

Det påminner mig om en text jag skrev för några dagar sedan. Kanske blev den en smula profetisk?

“Det starka solskenet avslöjar spindels arbete; det som skördar i skuggan, i natten. Dess tunna trådar är som vackra, geometriska hägringar – såvida man inte själv sitter fast i nätet.”

"Ligan" på livstid

“Resan i österled”… Att upprätthålla en ungdomlig entusiasm – allra helst utan att “exotisera" omvärlden alltför mycket. Att ha vandrat runt och på Kailash kan ha varit det mest omvälvande jag någonsin tagit mig för. Men det är inte det exotiska i geografin, i kulturen, eller ens avståndet som avgör vilken effekt äventyret får. Det är min beslutsamhet och hängivenhet inför en idé som efter hårt arbete och uppoffringar blir till en påtaglig verklighet.

Synlig oöverskådlighet

Det är ett mänskligt karaktärsdrag att försöka objektifiera den egna själen. Att abstrahera förhållningssättet till den del av oss som är det enda som kan överskrida just den betraktandes eget kritiska perspektiv. Kanske är det just därför som själen förefaller vara så hotfull för den enklare människan? Hotfull och oöverskådlig, som en centralstation för de tåg som reser till och från helt främmande destinationer med en själv som enda passagerare?

“Själens uppehållsort är där inre och yttre värld berör varandra. Där de genomtränger varandra, är den i varje punkt.”

Novalis berörde även en aningen djupare sanning: “Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis.” Likställde han här verkligen vår själ vid ett “älskat föremål” eller handlar det mer om ett barns förtrollade världsbild?

Oavsett vad, tycks vi ha det obegripligt svårt att helt enkelt – om än bara för ett ögonblick – låta det yttre och det inre beröra och genomtränga varandra. Så obegripligt svårt att det helt enkelt måste ligga något mer bakom oviljan att betrakta detta paradis mittpunkt.

Tankegods

I det att den akademiska världen tar sig an nygamla och kontroversiella områden i det mänskliga psyket kan det som varit allmänt tankegods i tusentals år nu äntligen sorteras in på de lärdes dammiga hyllor av vår egen tids “häxdoktorer.”

Tiderna förändras medan tiden står still

“Il faut cultiver notre jardin.” Absoluta visdomsord. Men i vår tid har det utvecklats till en moralistisk projektion: “Il faut cultiver votre jardin.”

Tystnad, tagning

Min egen tystnad är alltid talande men det tycks bara vara jag själv som förstår att lyssna.

Befriande hädelse

Jag längtar tillbaka till en tid då man ensam och enkelt kunde döma en bok grundat på dess omslag. Det måste varit en tid då form var underkastad funktion och innehåll? Eller var det helt enkelt en tid då uttryck och signal saknade ironiska undertoner? Eller saknade dåliga samvetens kompensatoriska klagosånger? Eller saknade dunkla dagordningar mellan raderna? Vid närmare eftertanke tror jag mitt idealiserade tidevarv kanske aldrig existerat.

Mittpunkt

Det finns exakt lika många sanningar som lögner. Ju starkare någon av dem hävdas, desto närmare är vi mittpunkten, i vilken de oftast upplöses i varandra. Kvar finns endast den hävdande, osäker på vad som är vad.

Ordningssinnet

Ciceros “profetia” är idag en integrerad del av mitt liv. En personlig accent för mig är det att det inte räcker med trädgården eller böckerna i sig. Jag måste känna mig omgärdad för att fungera optimalt. Jag föredrar en smula vildvuxet framför det alltför hårt tuktade. Kanske för att det stimulerar mitt eget ordningssinne, min egen ordningsprocess? Det finns risk för att man tappar det genuint egna om en omgivning blir alltför krävande eller dominerande. A propos: ett bibliotek kan mycket väl bestå av en enda bok; en trädgård av en enda blomma.

Volatil vänskap

Jag tänker ofta att de småfåglar jag ger brödsmulor och frön är mina vänner. Det är naturligtvis önsketänkande från min sida. Mina frön ger tillfredsställelse i ögonblicket och jag kan just då drömma om en “naturlig symbios.” Men så fort det givna tar slut är fåglarna försvunna, på jakt efter ännu en drömmare någon annanstans.

Förgänglighet

Trädgårdsarbete är ett uttryck för en desperat vilja att kontrollera det vi vet är omöjligt att kontrollera. Utan vår tillsyn och personliga estetik skulle våra försök mycket snabbt vara övervuxna. I förlängning handlar det lika mycket om oss själva och den mänskliga naturen. Utan en övergripande tillsyn och estetisk filtrering (såsom “moral” av olika slag) skulle vi alla snabbt förvandlas till ogräs utan ordningssinne eller hänsyn. En angenäm rabatt kan omvandlas till ett vilt skogsparti på blott ett ögonblick.

Förvandling

Den extatiska glädjen i att betrakta en blomma i trädgården blomma, och att ett bi direkt söker sig dit, ligger inte så mycket i det mirakulösa i sig som i att vi som civilisationsvarelser förvandlats från insiktsfulla vuxna till anings- och erfarenhetslösa småbarn.

Fördelaktig negation

Det finns en rikedom i det outforskade som är lika stor som fattigdomen i det redan utforskade. Så lite vi trots allt behöver… Grundläggande livsförutsättningar, och så någon förströelse som krydda. En livsförutsättning är friheten att till fullo vara en egen individ. Den friheten är på inga sätt synonym med marknadens valfrihet. Snarare ligger den genuina friheten i att kunna avstå från dikterade val: definition per negation. Val av förströelse ger en tydlig indikation på vilken typ man har att göra med.

Att ändra ordningen

Våra lärosäten tycks ha fallit offer för en övergripande kulturell malaise, i vilken gränsen mellan självcensur och censur suddats ut av högljutt självpåtagna talesmän och kvinnor. Uppsala-devisen har onekligen bådat ont ända sedan den spikades upp, likt en illasinnad bulla. Men problemet är enkelt löst: man ändrar bara på ordningen, och släpper in luft och solsken igen: "Tänka rätt är stort men tänka fritt är större”.

Dagfjärilar

Att skriva för sin samtid är att anamma dagfjärilens sinnelag och Gestalt – inte minst ur ett franskt perspektiv. Att skriva för framtiden tycks mer intelligent. Man iakttar dagfjärilen som ystert far än hit, än dit, och sedan försvinner. Det blir till en fascinerande historia som förvisso upprepat sig otaliga gånger förr, men som alltid bjuder upp till dans med det egna kreativa sinnet. Kanske kan man aldrig till fullo vara en del av samtiden om man väl en gång förstått perspektivet?