Tvärsnittet är djupt

Ett litet tvärsnitt av naturen berättar fler mytiskt relevanta historier än alla samtida TV-serier tillsammans. Varför? Därför att måttstocken för vad som utgör en mytiskt relevant historia enkom handlar om den uttolkandes iakttagande, filtrering och formulerande. Det är en summa av starka mänskliga behov – inte av kalkylerande resultat. Mytens kraft ligger hos den genuint mänskliga själen som behöver uttrycka sig för att känna mening – klämd mellan överhållning och underhållning.

"Kritisk massa"

Det är lätt att vänja sig av alltför efemära nöjen och uttryck. Om något inte skakar om en på ett tillfredsställande sätt, är det inte något egentligt nöje. Marknadens omättliga mättnadsimpulser  skapar ny hunger, och för varje omgång blir signalen (och näringsämnena) allt svagare. När man anpassar sig efter en marknad är det alltid fara å färde för att även man själv försvagas. Endast de mest cyniska överlever den stora massans förkrossande tyngd. Bättre att hålla signalen så stark som möjligt och foga massan efter den – aldrig tvärtom!

Gränsland

Medveten exponering inför/av färger påverkar själen som ett tonicum: exponeringen stärker och friskar upp, vilket i sin tur möjliggör en annan tolkningskapacitet. Hög kontrast och färgmättnad är nycklar till ett klarare seende i vilket det inte är det rent okulära som avgör den djupare “in-sikten.” Färgförhållanden förtydligar snarare orakulärt det studerades förhållande till dess grad av nödvändighet. Kan vi se objektets (eller människans) förhållande till den egna nödvändigheten följer insikter tangerande det rent visionära. Växelverkan mellan ljus och mörker, kontrast och dunkel, är i sammanhanget nödvändighetsklargörande. Gränslandet mellan det okulära och orakulära är ett drömlandskap av absolut vakenhet.

Ekvation!

Det är onekligen lätt att slå sig till ro i lojaliteter gentemot andra, trots att dessa – både lojaliteterna och de andra – kan gå på tvärs mot de lojaliteter man har gentemot sig själv. Det är när man inte längre orkar tänka på detta som man vet att relationen nu blivit en illavarslande ekvation. Och då är allt ofta redan försent.

Den bästa av världar

Oavsett vad yttre krafter förmedlar så lever jag alltid i den bästa av världar. Varför? Helt enkelt därför att jag kan förmedla den insikten åtminstone inför och till mig själv. Om jag av någon anledning inte kunde det skulle jag leva alltför mycket i någon annans bästa värld. Det räcker inte. Det räcker verkligen inte.

Dolores, mon amour!

Man bör alltid hantera det som stör en mest först. Det som på ytan synes vara någon form av existentiell masochism är i själva verket en vacker och utstuderad sadism som mirakulöst trollar bort problem, och därmed lättar sinnet. Att andra gärna vill tillföra nya problem är en annan historia. Kanske man även borde rangordna människor?